| En närsynt syskonrelation |
 Jag möter upp två glada syskon, 23-åriga Victoria och hennes sju år yngre lillebror Rasmus på ett fik nära Nordstan. De flesta aktiviteterna med syskonen har funkat Vi beställer kaffe och Coca Cola och jag frågar hur ofta de båda syskonen träffas nu sedan Victoria blivit göteborgare. – På julafton, säger Victoria och de skrattar tillsammans. Men när de räknar ordentligt blir det ett par gånger om året; på somrarna när Victoria åker hem till Hemse och på jul och påsk såklart. Att spela kort och andra sällskapsspel hör till favoritsysselsättningarna och Rasmus berättar att de som små brukade leka Turtles och titta på tv ihop. Victoria förklarar att hon då fick sitta nära tv:n för att kunna se. Hon förklarar att de flesta aktiviteter de har gjort har fungerat bra i förhållande till hennes synskada. – Fotboll och bandy har varit svårare, men annars har jag nog alltid hittat mitt eget sätt att utföra saker och ting på. Envis, påhittig och hittar alternativa lösningar  Vi börjar prata minnen och Rasmus berättar om Victorias sagostunder. – Vi ville gärna att hon skulle läsa för oss när vi skulle sova, men vi förstod inte att hon inte kunde se. Då fantiserade Victoria ihop egna historier och låtsades att hon läste i boken ändå, berättar han och ler. – Att du kommer ihåg nåt sånt där! skrattar Victoria och tittar på Rasmus. Men att hon inte riktigt själv minns sagostunderna är kanske inte så konstigt. Att vara påhittig och hitta alternativa lösningar tillhör nämligen vanligheterna för Victoria. – Träningen i att vara så framåt, vara envis och ifrågasätta saker och ting hade jag inte haft utan min synskada, förklarar hon och berättar att synskadan i sig egentligen aldrig har hindrat henne från att göra vad hon verkligen vill. – Att flytta till Göteborg var tillexempel ännu viktigare för mig än att bo kvar i Hemse. Där hade jag behövt ta körkort för att ta mig runt, här i en storstad jag kan promenera överallt och jag måste vara självständig och klara mig själv. Det är en utmaning. Vad Victoria kan sakna är förmågan att orientera sig i okända miljöer berättar att om hon varit utan sin synskada så vet hon att hon hade velat lära sig köra bil och att cykla. – Jag kan ibland känna mig ”förflyttningshandikappad”, förklarar hon. Skadan har bara påverkat Victoria – inte syskonrelationen Jag frågar Victoria och Rasmus om de tror att deras syskonrelation ser annorlunda ut idag än den hade gjort om Victoria inte hade varit synskadad. – Nej, det tror inte jag, säger Rasmus och skakar på huvudet. Han förklarar att Victorias synskada egentligen aldrig har fått spela en speciellt stor roll i familjen. Den har accepterats och tagits på allvar, men själv har han aldrig känt sig förbisedd av sina föräldrar eller andra syskon på grund av den. Victoria tror inte heller att synskadan påverkat relationen nämnvärt, däremot har den betytt mycket för henne själv. När jag frågar om hon kan känna sig unik, nickar hon. – Jag anser att alla människor är unika, säger hon och ler. Men i mitt fall kan jag inte förklara för någon hur jag ser. Inte ens läkarna kan jag beskriva det för, bara jag själv kan ju förstå. Det känns unikt.  Fakta VICTORIA ÖJEFORSNär Victoria Öjefors föddes hade hon bråttom. Hennes tidiga födsel orsakade en hjärnblödning som i sin tur orsakade ett alldeles för högt vätsketryck i hjärnan, det man brukar kalla ”vattenskalle”. De naturliga kanaler som för vätskan ner i magen fungerade därför inte och för att stabilisera trycket opererades en pump, en så kallad shunt, in under vänster öra med slangar ner i magen. Efter två år upptäckte man att pumpen inte fungerade men då hade drygt 90 procent av Victorias syn redan försvunnit. Idag kan Victoria använda mellan 5–7 procent av sin syn. Hon är bosatt i Göteborg och är ordförande i Riksorganisationen Unga Synskadade. TEXT: AMANDA CARDMARKER FOTO: PER RANHEIMER OCH RICKARD KILSTRÖM |
